Så nära men ändå så jävla långt bort...

Jag vet att jag inte skriver här särskilt ofta men ikväll måste jag göra av alla känslor någonstans. Det här är ett inlägg till alla er som påstår att fotboll bara är en sport. En boll som tjugotvå spelare bara springer runt och jagar. Jag håller med, vissa dagar är fotboll bara en sport. En lek. Men inte idag. Inte söndagen den 1 november 2009. Idag var fotboll nåt så jävla mkt mer

Det här inlägget kanske inte ens handlar om fotboll när jag tänker efter. Det kanske handlar om livet i ett större sammanhang, eller iaf mitt liv, men isf får fotboll representera livet idag

2610 minuter hade spelats av Allsvenskan 2009 fram tills idag. 2610 minuter av blod, svett och tårar. 2610 av magi. Stefan Selakovic mål i sista sekunden mot gais, den osannolika vinsten borta mot malmö... jag kan räkna upp hur mkt som helst. 2610 minuter... och allt som återstod var 90 minuter. Efter matchen skulle all magi va över

Det var det ultimata avgörandet. Det var väst mot öst. Det var änglar mot råttor. Det var (blå)vitt mot svart. Det var Göteborg mot Stockholm. Det var IFK Göteborg mot AIK.... Och jag var där

Jag var på plats på Gamla Ullevi, i blåvitts klack för att stå upp för mitt lag. Stämningen var obeskrivlig och gick nästan att ta på. Det var så mkt känslor som bara ville ut och till slut så kom de ut för under inmarschen blev allt för jävla stort. När alla blåvitt-fans i hela arenan står upp med sina halsdukar och banderoller och när de kör igång "Snart skiner Poseidon" i högtalarna då blir allt så jävla stort att jag känner bara hur tårarna rinner ner för kinden

Löjligt? Kanske det men det bryr jag mig faktiskt inte om. Inte ett skit. För redan innan matchen visste jag att det skulle komma tårar ur mina ögon den här dagen. Frågan var bara vilken sorts tårar. Tears of joy, or tears of sorrow?

När matchen väl kommer igång och blåvitt efter mkt kämpande tar ledningen med 1-0 så kommer tårarna igen. Glädjetårarna. Det är nästan som ett svart hål vid den tiden som blåvitt gjorde mål, nästan som om jag var full och inte minns det trots att jag inte drack nånting. Känslan av att vara där och vara en del i nåt så stort är något som måste upplevas, den kan inte beskrivas för nån som inte upplevt den. Lite som med kärlek, den måste också upplevas och kan inte beskrivas för nån som inte upplevt den. Men precis som med kärlek så är fotbollen inte alltid rättvis. Den är svart och den är vit. Den är himmel och den är helvete. Idag var den svart och den var ett riktigt helvete

Jag insåg idag att fotboll är inte ett spel på 90 minuter. Fotboll är ett spel på två gånger 45 minuter, och det är stor skillnad. För efter första halvlek var vi svenska mästare. Efter första halvlek var livet på topp och inget kunde ta mig ner på jorden. Efter andra halvlek var allt förlorat

Jag bryr mig på nåt sätt inte om vilka vi förlorade guldet till för det spelar liksom ingen roll nu längre. What's lost is lost. Det är som med någon du älskar, du bryr dig nog inte i slutändan om vem du förlorat din älskade till. För i slutändan så förlorade du bara allt helt enkelt, och det känns för jävligt

Det är konstigt hur allt kan förvandlas från himmel till helvete på så kort tid. Hur man kan se något så stort bara glida en ur händerna och till slut helt försvinna. Och jag orkar inte lyssna på folks klyschor just nu.. "Ni kommer igen nästa år", "det kommer fler chanser" bla bla bla... Det är möjligt men idag förlorade vi allt och just nu vill jag bara skita i allt ett tag innan jag orkar komma igen

Jag vet som sagt inte om det här inlägget handlade om fotboll eller om livet för ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att det bara är paralleller till mitt liv det här året. Jag kom så jävla nära något som jag älskar så jävla mkt men i slutändan när allting skulle avgöras, när allting stod på spel.. då förlorade jag helt enkelt. Jag förlorade allt