It's a Bitter Sweet Symphony

Lördag. Det var en lördag som inledde det här decenniet och det blir en torsdag som avslutar det. Där emellan har 3651 dagar passerat om jag inte räknat helt fel, give or take a few. 3651 dagar som nu mera kommer kallas 00-talet. Jag är inte en överdrivet sentimental/nostalgisk person men ibland är det svårt att inte se tillbaka.

Jag är livrädd för att se tillbaka och anledningen till det är att jag är rädd för o fastna där. I det som varit. Jag tror att den dagen man börjar se tillbaka på allt som varit och se det som mer spännande än vad som ska komma är den dagen man beslutat att man givit upp slaget mot klockan. Ett slag som vi aldrig kan vinna. Men om jag nu ändå ska ta ett par minuter av den sista dagen på 00-talet till att minnas vad som varit så är det väl vissa speciella saker som man alltid kommer minnas antar jag.

Det finns tråkiga saker. 11 september. Tsunamin. Mordet på Anna Lindh. Finanskrisen. Kriget i Irak. Michael Jacksons död. Massakern på gymnasieskolan i Finland. Terrordåden i tunnelbanan i London. Robert Enkes självmord. Hedersmordet på Fadime. Knutbymorden.....

Listan kan göras oändlig men va fan tjänar det till. Man väljer det man vill minnas och ingen utav de här sakerna är nåt som tjänar nåt till att ältas om och om igen. Det ska inte glömmas men det händer tillräckligt med skit ändå.

Det här är ett par utav de saker som berört mig allra mest från det att jag fyllde 10 till det att jag tog steget in i vuxenvärlden: IFK Göteborgs SM-guld, Dr House, EM-kvartsfinalen mot Holland, Metallica på verum i Köpenhamn, studenten, min mormors död, resorna till London, min flytt hemifrån, Coldplay på Stadion, Agia Napa, balen, Parkskolan, Brinell...

Finns oändligt med saker att skriva här med men hur som helst tror jag att mitt 00-tal var ett enda sökande efter mig själv. Jag tror fortfarande inte jag hittat rätt men om du nånsin läser detta så ska du veta att det som berörde mig allra mest under de här tio åren var du. Du visste vem jag var bara genom att se på mig så tack för det

För att sammanfatta 00-talet tycker jag att det var paradoxernas decennium. Vi har blivit mer miljömedvetna än nånsin men vi släpper ut mer växthusgaser än nånsin. Vi skänker mer och mer bistånd men ändå fortsätter bara klyftorna mellan rika och fattiga att öka. Vi tänker mer och mer på hur vi ser ut och äter men trots det så finns det nu fler överviktiga i världen än de som svälter. Och för min egen del så kan jag säga att jag är lika paradoxal själv när jag säger att 2009 var förmodligen det jobbigaste året i mitt liv men samtidigt, utan tvekan, det bästa.

De ord som jag tycker passar bäst och som får avsluta mitt 00-talet får helt enkelt bli en textrad från en låt med The Verve.

" 'Cause it's a bittersweet symphony, this life "

PS. Absolut ingenting förändras bara för att klockan slår tolv

Så nära men ändå så jävla långt bort...

Jag vet att jag inte skriver här särskilt ofta men ikväll måste jag göra av alla känslor någonstans. Det här är ett inlägg till alla er som påstår att fotboll bara är en sport. En boll som tjugotvå spelare bara springer runt och jagar. Jag håller med, vissa dagar är fotboll bara en sport. En lek. Men inte idag. Inte söndagen den 1 november 2009. Idag var fotboll nåt så jävla mkt mer

Det här inlägget kanske inte ens handlar om fotboll när jag tänker efter. Det kanske handlar om livet i ett större sammanhang, eller iaf mitt liv, men isf får fotboll representera livet idag

2610 minuter hade spelats av Allsvenskan 2009 fram tills idag. 2610 minuter av blod, svett och tårar. 2610 av magi. Stefan Selakovic mål i sista sekunden mot gais, den osannolika vinsten borta mot malmö... jag kan räkna upp hur mkt som helst. 2610 minuter... och allt som återstod var 90 minuter. Efter matchen skulle all magi va över

Det var det ultimata avgörandet. Det var väst mot öst. Det var änglar mot råttor. Det var (blå)vitt mot svart. Det var Göteborg mot Stockholm. Det var IFK Göteborg mot AIK.... Och jag var där

Jag var på plats på Gamla Ullevi, i blåvitts klack för att stå upp för mitt lag. Stämningen var obeskrivlig och gick nästan att ta på. Det var så mkt känslor som bara ville ut och till slut så kom de ut för under inmarschen blev allt för jävla stort. När alla blåvitt-fans i hela arenan står upp med sina halsdukar och banderoller och när de kör igång "Snart skiner Poseidon" i högtalarna då blir allt så jävla stort att jag känner bara hur tårarna rinner ner för kinden

Löjligt? Kanske det men det bryr jag mig faktiskt inte om. Inte ett skit. För redan innan matchen visste jag att det skulle komma tårar ur mina ögon den här dagen. Frågan var bara vilken sorts tårar. Tears of joy, or tears of sorrow?

När matchen väl kommer igång och blåvitt efter mkt kämpande tar ledningen med 1-0 så kommer tårarna igen. Glädjetårarna. Det är nästan som ett svart hål vid den tiden som blåvitt gjorde mål, nästan som om jag var full och inte minns det trots att jag inte drack nånting. Känslan av att vara där och vara en del i nåt så stort är något som måste upplevas, den kan inte beskrivas för nån som inte upplevt den. Lite som med kärlek, den måste också upplevas och kan inte beskrivas för nån som inte upplevt den. Men precis som med kärlek så är fotbollen inte alltid rättvis. Den är svart och den är vit. Den är himmel och den är helvete. Idag var den svart och den var ett riktigt helvete

Jag insåg idag att fotboll är inte ett spel på 90 minuter. Fotboll är ett spel på två gånger 45 minuter, och det är stor skillnad. För efter första halvlek var vi svenska mästare. Efter första halvlek var livet på topp och inget kunde ta mig ner på jorden. Efter andra halvlek var allt förlorat

Jag bryr mig på nåt sätt inte om vilka vi förlorade guldet till för det spelar liksom ingen roll nu längre. What's lost is lost. Det är som med någon du älskar, du bryr dig nog inte i slutändan om vem du förlorat din älskade till. För i slutändan så förlorade du bara allt helt enkelt, och det känns för jävligt

Det är konstigt hur allt kan förvandlas från himmel till helvete på så kort tid. Hur man kan se något så stort bara glida en ur händerna och till slut helt försvinna. Och jag orkar inte lyssna på folks klyschor just nu.. "Ni kommer igen nästa år", "det kommer fler chanser" bla bla bla... Det är möjligt men idag förlorade vi allt och just nu vill jag bara skita i allt ett tag innan jag orkar komma igen

Jag vet som sagt inte om det här inlägget handlade om fotboll eller om livet för ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att det bara är paralleller till mitt liv det här året. Jag kom så jävla nära något som jag älskar så jävla mkt men i slutändan när allting skulle avgöras, när allting stod på spel.. då förlorade jag helt enkelt. Jag förlorade allt

Tiden Läker... Vad?

00:20 - Tjugo minuter sen klockan slog midnatt. Tjugo minuter sen jag önskade.. äh vad spelar det för roll. Tjugo minuter sen ännu en dag tog slut. En ganska meninglös dag måste jag säga

Känns som om jag fastnat i det där igen. Det där meninglösa. Jag går upp på mornarna utan att riktigt veta vad jag går upp för. Hatar den känslan, som om man inte riktigt hör hemma nånstans. Känslan av att inte räcka till, hur mkt du än anstränger dig. Känslan av ingenting

Jag saknar meningen. Motivationen att gå upp på morgonen för att sedan på kvällen kunna gå och lägga sig igen med känslan av att ha gjort nåt. Gjort nån slags skillnad. Hur stor eller liten den nu än är. För just nu känns det som om jag inte gör någon skillnad för nåt eller någon överhuvudtaget

Jag måste inte förändra världen men jag saknar dig och sättet du förändrade min värld på

Jag har inget mer att skriva just nu känns det som, det är svårt när känslorna är större än orden så därför säger jag inget mer

Your skin
Oh yeah your skin and bones
Turn into something beautiful
And you know
You know I love you so

Look at the stars
Look how they shine for you
And all the things that you do

Det Ordnar Sig

Ibland får vi det vi vill ha. Men det vi vill ha är inte alltid det vi behöver

När jag sökte högskola i våras hade jag Jönköping som första val, Göteborg som andra. Men som vanligt händer alltid en massa oförutsägbara saker i livet som gör att man förändras och som gör att vad man vill förändras. Jag ville bara där ifrån. Jag ville bara långt ifrån allt. Långt ifrån all skit

Så när det började dra ihop sig för att behandla alla ansökningar så tog jag en chansning. Jag strök mitt första val i Jönköping för att kunna sätta Göteborg högst upp på listan istället. Jag visste inte ens om jag skulle komma in så det var en ren chansning

När sen antagningsbeskeden kom nån gång i somras visade det sig att min chansning hade gått hem. Jag kom in! Jag höll i handen det jag ville ha: en biljett här ifrån! Någonting som skulle ta mig ifrån allt

Jag var så förblindad av allt, jag ville bara bort. Men med lite avstånd till allt inser jag att min flytt var grundad på helt fel saker. Jag flyttade till Göteborg för att jag ville bort. Jag valde inte utbildning, jag valde bara ett ställe att fly till vilket jag insett nu är helt fel. Nu så här i efterhand skulle jag nog ändå ha valt den där utbildningen i jkpg men alltid jävligt lätt o va efterklok. Jag gav det en chans och ångrar det verkligen inte

Men jag är helt säker på mitt beslut att hoppa av. Jag har inte en aning om vad jag vill bli. Jag har inte en aning om var jag vill va. Jag har inte en aning om nånting..

.. och det har nog adrig känts så bra att inte ha en aning om nånting för som en viss Timbuktu sjunger: Det ordnar sig

Words Are Greater Than Numbers

Nyss hemkommen från liseberg efter o ha sett Håkan Hellström. Var en bra konsert och jag håller fast vid mina ord att den mannen är, om än i något udda form, ett geni. Han kanske inte platsar i historieböckerna jämte Einstein, Da Vinci och Newton men jag anser fortfarande att han och alla andra utav mina favoritmusiker (okej, kanske inte grabbarna i Motley Crüe då) är större genier än alla vetenskapsmän tillsammans

Missförstå mig inte. Visst har alla stora vetenskapsmän hjälpt oss att utveckla oss och förstå världen runt i kring oss med hjälp av sina siffror, formler och teorier. Utan deras nyfikenhet hade jag troligtvis inte suttit där jag sitter idag. Jag antar att drivkraften hos alla vetenskapsmän, eller alla människor egentligen, att upptäcka nya saker är hatet mot saker vi inte förstår. Vi människor vill helt enkelt förstå allt runt i kring oss

Hur som helst, för att återgå till ämnet varför jag anser Håkan Hellström vara ett större geni än Einstein så skulle jag vilja säga så här. Man kan stirra sig blind på siffror och formler men det viktigaste här i livet lär man sig aldrig i nån bok. Det viktigaste här i livet lär vi oss inte i skolbänken eller på nån fysiklektion (där med inte sagt att jag uppmanar någon som läser detta till att skolka ;) ) utan i riktiga livet. Jag vet inte varför vetenskapsmän har högre status i litteraturens värld än vad musiker har

För i alla fysik och räkneuppgifter finns en logik att förstå om man tittar tillräckligt länge. Det finns alltid ett rätt svar. Inte två. Därför är jag på nåt sätt mer imponerad av alla musiker som tar sig an att skriva om nåt som inte har ett rätt svar utan ibland flera och ibland inga. Livet, vänskap, kärlek eller vad nu en låt ska handla om. Där finns inga garanterat rätta svar som man kan kontrollera med miniräknare i efterhand. De sätter ord på känslor som de antagligen förstår lika lite som oss andra

Nu är jag så trött att jag vet knappt vad jag skriver så bäst att lägga av innan jag skriver nåt mer om mina idiotiska tankar. Imorn ska jag plocka fram min kostym från gaderoben för imorn är min sista dag som nolla och detta kommer firas med en fin sittning, champagne och cigarr! Vill bara avsluta med ett par rader från en av Håkans låtar som bäst beskriver hur jag känner nu den här natten

Sluta dröm om det ljuva livet,
vi kommer aldrig va med om det
Och be aldrig mer om ursäkt
för sakerna du aldrig gjorde

Men det äter upp dig när du
ligger i din säng
Åh gud det gör så ont att nåt
så nära kan va så långt bort

Lite Göteborgskultur á la Håkan Hellström

Haha som sagt det här med tajming är inte riktigt min grej. Bestämde mig för att beställa blåvitt-gefle på tv idag (där blåvitt för övrigt vann med 3-0! ;)) och ungefär en halvtimme in i matchen blir så jävla sugen på mina vindruvor som står i kylen och jag tänker "Det kan ju inte hinna hända något medans jag är borta. Det tar ju bara några sekunder" Precis när jag småspringer tillbaka från köket hör jag bara hur publiken jublar och 1-0 till blåvitt. Haha nej som sagt det där med tajming.. Not my thing!

Var med ett par klasskamrater o kollade på film i fredags och eftersom man missade sin sista buss hem så blev det en hyfsat lång promenade hem klockan ett på natten och jag tror att jag under den här promenaden hem kom fram till vad det är jag älskar med storstäder i allmänhet, inte bara Göteborg. Jag älskar ljuset. Jag älskar alla tusentals gatlampor och neonskyltar som får en hel stad att lysa upp även när mörkret ligger som tyngst över oss. Det är så jävla vackert på nåt sätt

Söndagar. Alltid nån slags ångestladdad dag av nån anledning. Kanske för att "vanliga" livet börjar imorn igen eller kanske för att det känns som om det aldrig kommer bli så här igen. Det kommer aldrig bli fredag och ledighet igen. Det är konstigt det där med ledighet. Att när man väl jobbar då vill man inget annat än bara va ledig o göra ingenting men när man sen väl är ledig så letar man frenetiskt efter någonting att göra för att hålla sig sysselsatt. Man vet inte vad man vill ha förens man inte längre har det antar jag

Sitter just nu o lyssnar på Håkan Hellström. Man måste ju fördjupa sig lite i Göteborgskulturen och vilket bättre sätt finns det då än att lyssna på lite västkustpop. Jag skiter i vad folk säger om att han sjunger falskt. Det gör han nog troligtvis också om man ska gå enligt skolboken men det är det som är en del av charmen med Håkan Hellström. Att han går mot den mesta logiken. Han sjunger falskt, är lång o spinkig men är ändå en utav de största artisterna i Sverige och sånt älskar jag. Saker som går mot logiken

Sen är hans texter helt genialiska får man ju säga. Men han är nog lite som lakrits Håkan. Det finns inget mellanting utan antingen så gillar man honom eller så gör man inte. Svart eller vitt

"Pojkar
Jag har sett allt det
Som en gång brann men sen blev kallt
Jag har sett dig som en gång stod längst fram
Och dom som en gång ville skaka min hand
Men dom och jag var aldrig vänner
Nu ser jag
Nej, vi var luft
Luft och inget mera"

Genialt var ordet för precis som han sjunger, vad fan spelar det för roll om du har tusentals vänner runt dig om nu ingen verkligen känner dig?

Robert Perlskog

Trots en bedrövlig insats och trots att vi räddades av ett självmål (som var helt Marcus Bergs förtjänst ska dock sägas!) så är ett ögonblick oförglömligt. Robert Perlskog, du gjorde min kväll med detta citat:

"Det har gått 18 minuter av andra halvlek och vi har i alla fall haft ett stolpskott!"

Kommentarer överflödiga