It's a Bitter Sweet Symphony

Lördag. Det var en lördag som inledde det här decenniet och det blir en torsdag som avslutar det. Där emellan har 3651 dagar passerat om jag inte räknat helt fel, give or take a few. 3651 dagar som nu mera kommer kallas 00-talet. Jag är inte en överdrivet sentimental/nostalgisk person men ibland är det svårt att inte se tillbaka.

Jag är livrädd för att se tillbaka och anledningen till det är att jag är rädd för o fastna där. I det som varit. Jag tror att den dagen man börjar se tillbaka på allt som varit och se det som mer spännande än vad som ska komma är den dagen man beslutat att man givit upp slaget mot klockan. Ett slag som vi aldrig kan vinna. Men om jag nu ändå ska ta ett par minuter av den sista dagen på 00-talet till att minnas vad som varit så är det väl vissa speciella saker som man alltid kommer minnas antar jag.

Det finns tråkiga saker. 11 september. Tsunamin. Mordet på Anna Lindh. Finanskrisen. Kriget i Irak. Michael Jacksons död. Massakern på gymnasieskolan i Finland. Terrordåden i tunnelbanan i London. Robert Enkes självmord. Hedersmordet på Fadime. Knutbymorden.....

Listan kan göras oändlig men va fan tjänar det till. Man väljer det man vill minnas och ingen utav de här sakerna är nåt som tjänar nåt till att ältas om och om igen. Det ska inte glömmas men det händer tillräckligt med skit ändå.

Det här är ett par utav de saker som berört mig allra mest från det att jag fyllde 10 till det att jag tog steget in i vuxenvärlden: IFK Göteborgs SM-guld, Dr House, EM-kvartsfinalen mot Holland, Metallica på verum i Köpenhamn, studenten, min mormors död, resorna till London, min flytt hemifrån, Coldplay på Stadion, Agia Napa, balen, Parkskolan, Brinell...

Finns oändligt med saker att skriva här med men hur som helst tror jag att mitt 00-tal var ett enda sökande efter mig själv. Jag tror fortfarande inte jag hittat rätt men om du nånsin läser detta så ska du veta att det som berörde mig allra mest under de här tio åren var du. Du visste vem jag var bara genom att se på mig så tack för det

För att sammanfatta 00-talet tycker jag att det var paradoxernas decennium. Vi har blivit mer miljömedvetna än nånsin men vi släpper ut mer växthusgaser än nånsin. Vi skänker mer och mer bistånd men ändå fortsätter bara klyftorna mellan rika och fattiga att öka. Vi tänker mer och mer på hur vi ser ut och äter men trots det så finns det nu fler överviktiga i världen än de som svälter. Och för min egen del så kan jag säga att jag är lika paradoxal själv när jag säger att 2009 var förmodligen det jobbigaste året i mitt liv men samtidigt, utan tvekan, det bästa.

De ord som jag tycker passar bäst och som får avsluta mitt 00-talet får helt enkelt bli en textrad från en låt med The Verve.

" 'Cause it's a bittersweet symphony, this life "

PS. Absolut ingenting förändras bara för att klockan slår tolv