Don't Bring Me Flowers When I'm Dead

Söndagkväll/måndagnatt och dags att skriva lite här kanske. Har precis kommit hem efter o ha varit en sväng på Ullevi och kollat på när Blåvitt spöat skiten ur Ellos med 4-0! Och för er som anser att "fotboll bara är en sport", er tycker jag synd om. För hade ni varit på plats i klacken på Gamla Ullevi ikväll så hade ni förstått att det är så mkt mer. Det handlar om en gemenskap och en atmosfär som är nästintill obegriplig om man inte upplevt den. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om det

Men det var inte det jag hade tänkt o skriva om den här gången för jag började nämligen skriva det här inlägget igår kväll men somnade i soffan hemma i Sandsjöfors så gör väl ett nytt försök idag

Inte så konstigt kanske att man somnade med tanke på att det blev en ganska sen utekväll i fredags. Halv fem eller nåt tror jag att man var hemma kanske. Och sen gick mitt tåg hem vid klockan tolv dagen därpå så lite segt att gå upp det ju får man säga

Men det kunde det ju va värt för det var riktigt skönt att komma hem faktiskt. Skönare än vad jag trodde. Trodde faktiskt inte jag saknade allt där hemma så mkt som jag gjorde men det är klart, ibland vet man inte vad man saknar förens man inte har det längre som man så fint säger

En annan bidragande faktor till att jag somnade i soffan kan också ha varit programmet som visades på tv. "Inside The Michael Jackson Mansion". Jag vet, hur otroligt spännande det än låter att se på när de visar upp ett av MJ:s 13 sovrum så lyckades jag på nåt konstigt sätt somna

Men jag hann iaf tänka en liten tanke innan jag somnade och det var den jag tänkte skriva om här. Jag tänkte på den här "Michael Jackson-hypen" som uppstått sen the king of pop gick bort och hur löjlig den egentligen är! Missförstå mig inte, jag tycker att Michael Jackson var en stor artist som självklart förtjänar att hyllas

Men det löjliga är hur mkt skit han fått ta de senaste åren. Rättegången, försöken till comeback, plastikoperationerna.. Allt han gjort har sågats rakt av utav näst in till varje tidning och tv-kanal i världen men i samma sekund som han dog så var allt glömt. I samma tiotusendels sekund som hans själ lämnade hans kropp så blev han plötsligt den mest älskade mannen i hela världen! I den stunden var plötsligt allt glömt för i den stunden målades Michael Jackson upp som ett helgon på varenda löpsedel i världen

Det är jävligt lätt att vända kappan efter vinden! Det är jävligt lätt att sparka på nån som redan ligger ner! Och det är jävligt lätt att säga att man älskar nån som inte kan höra det!

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Jag vet bara att, hmm.. hur skriver man det här på ett inte allt för bögigt sätt mån tro.. äh skit samma. Kalla mig vad fan ni vill för jag vet att alla som läser det här lika desperat söker kärlek i nån form. Av en pojk- eller flickvän. Av en mor eller far. Allt jag vet är att livet är osäkert och ibland allt för kort så om du nu verkligen bryr dig om någon, om du nu verkligen älskar någon så var inte som världspressen och skicka en meningslös hälsning via en löpsedel. Vänd inte kappan efter vinden. Våga stå rak i ryggen

Allt som krävs är tre ord.Tre ord som Michael Jackson troligtvis hade velat höra betydligt fler gånger de sista åren i hans liv. Tre ord som kan förändra en hel värld. Tre ord som du förändrade min värld med

Jag älskar dig

Make Me Shiver And I'll Fix You

Jaha, tillbaka i Göteborg då efter lite resande och eftersom jag inte skriver så ofta här får jag väl skriva lite mer den här gången då

I fredags bar det ju nämligen av till Sthlm med Mr Sallergård för att avsluta en underbar konsertsommar. Det började med Hultsfred och skitväder! Fortsatte med Metallica och p-böter! Sedan till ett blåsigt Ullevi för att se U2! Det är sjukt att i princip alla band jag velat se har kommit hit i sommar men ibland faller ju bara allt på plats antar jag

Så i lördags var det dags för la grand finale. Coldplay på Stockholm Stadion. Har du nån gång haft en sån där dag när du bara känner att allt faller på plats? En dag när allt bara stämmer så perfekt och inget i världen kan nånsin ta ner dig på jorden? Lördag den 22/8 2009 var en sån dag

Dagen började med en förbannat välbehövlig sovmorgon för att sedan stiga upp till det bästa vädret man kan tänka sig. Efter lite frukost/lunch bar det sedan av till Götgatan och O'learys för att se United slå Wigan med 5-0 och som grädde på moset vinner man 600 på tipset. So far so good!

Efter denna inledning på dagen var det dags för resa mot konserten och vilken konsert! Om det nu var så dåligt väder det kunde vara på The Killers på Hultsfred så var det så bra väder det bara kunde vara på Coldplay! En sån där underbar sommarkväll utan ett moln på himlen och med den svenska flaggan vajande i en lätt bris. När sedan mörkret smög sig på så lyste stjärnorna upp den svarta himlen

Klockan 21.10 går Chris Martin och gänget på scen för att bjuda på 111 magiska minuter. Jag vet att ordet magiskt missbrukas allt för ofta av allt för många men den här kvällen kan bara beskrivas med ett ord. Magisk. Så pass magisk att min klocka stannade och ja jag vet, antagligen dog bara batteriet, men jag tycker händelsen är talande för kvällen

Allsången på Viva La Vida. Det mäktiga introt till Clocks. Alla gula ballonger på Yellow. Extranumret The Scientist. De stora orden i The Hardest Part och framförallt, rysningarna under Fix You! Jag tror det är så när det gäller rysningar att våra armar ibland hjälper våra hjärnor. När orden och livet ibland bara är för stort, för obegripligt så hjälper våra armar oss att visa och känna vad vi gillar. Vad som är äkta. Och gillar vi något tillräckligt mycket så fortsätter rysningarna så småningom utöver hela ryggraden. Som de gjorde på mig under Fix You

Sen är det klart att en låt alltid betyder mer om man har en personlig relation till låten. En viss händelse eller en viss person som man förknippar med orden eller musiken man hör. Ord som får dig att önska dig nåt som du kanske aldrig kan få. Det är sånt som skapar rysningar på mina lurviga armar iaf

Nej som sagt ibland faller bara alla bitar på plats. Ibland vet man bara precis var man är menad att vara, om så bara för en dag. Och även om nu sommaren lider mot sitt slut så är jag faktiskt redo att säga hej då till den för den här gången. Den kommer ju trots allt igen och det är ju inte allt man säger hej då till som kommer igen

En sista grej, krossa djurgården ikväll blåvitt!! ;)

Fate or coincidence?

"Ni finns nu mera med i svenska akademins ordbok. Ni är nu mera chalmerister"

Så löd rektorns ord när hon hälsade alla nollor välkomna igår. Kändes konstigt att stå där bland 2000 andra nya studenter och lyssna på Karin Markides tal. Det kändes som om jag ska inte stå här! Jag ska inte plugga här! Högskola är bara vuxna människor som sysslar med och jag är långt där ifrån! Jag menar är en man/kille som fortfarande inte tvättat ett par kalsonger själv vuxen?

Måste bara flika in med en rolig/sjuk grej här. Har precis bokat en tågbiljett på SJ, inte så sjukt tänker ni och det är det inte heller. Men det sjuka är att åka till jkpg, som jag ska, kostar dubbelt(!) så mkt som det gör att åka till nässjö! Haha hur fan får ni ihop den kalkylen SJ?

Inte bara den resan jag bokat idag utan även en resa till London har jag bokat. Ska bli så jävla kul att åka tillbaka dit och se allt igen. Visst är det ett bra tag dit. Men ibland är väntan och all förväntan minst lika bra som själva resan tror jag. Eller så säger jag bara det för att jag är så sugen på o komma iväg

Slog nyss på tv:n och för andra dagen i rad spelar de The Scientist med Coldplay på svt. Inte särskilt ofta det händer kan jag meddela. Jag vet att det kan låta djupt men jag har aldrig tvingat er att läsa det här heller så vill du inte läsa så slipp

Jag började fundera på ödet. Jag är verkligen inte religös. Jag har absolut inget imot religösa människor men jag är som sagt inte det själv. Jag har svårt att tro på att gud skapade världen på 7 dagar eller någon annan skapelsehistoria. Men där imot undrar jag ibland om det verkligen bara är slumpen som styr våra liv. Vilka vi möter. Hur saker o ting börjar. Hur saker o ting slutar. Jag hatar på ett sätt att tro på ödet för då säger man att allt är förbestämt. Att vi inte själva styr våra val utan är helt utlämnade åt en redan förbestämd väg

Men ibland känns allt lite för.. Vad är det för ord jag letar efter.. Stort kanske. Lite som om vissa saker bara faller på plats lite för bra för att det bara skulle kunna va en slump. Kan man tro halvhjärtat på något mån tro?

Nej nu orkar jag inte vara mer djup. Ska lägga mig o kolla på spin city och imorn ska jag va så odjup man kan va och grilla tillsammans med de andra i min klass

City Of Blinding Lights

Jaha då var man här. Göteborg. Guldenheden. Doktor Lindhs Gata

Dags för något nytt här i livet. Ny stad. Ny skola och förhoppningsvis en massa andra nya saker. Känns faktiskt skönt o va på plats efter allt funderande. När sommaren började hade jag inte en fundering på vad jag ville göra egentligen. Att jag sökte högskola var egentligen mer bara som en "back-up". Ifall jag inte skulle komma på nåt annat jag ville göra. Allt kändes så långt bort, som om att vilket beslut man än skulle ta så var det evigheter kvar tills dess

Men imorn tar evigheten slut för imorn så drar det igång. Högskolan. Chalmers. Eller rättare sagt så drar nollningen igång. Fem veckors nollning ligger på schemat så det blir hårda veckor framöver men säkerligen roliga också

Sitter just nu och käkar en värmd pan pizza, lyssnar lite på Coldplay och blickar ut över ett Göteborg upplyst av tustentals gatlampor. The city of blinding lights. Känns förresten som om det kommer bli en del utav den varan de kommande veckorna. Micromat alltså. Coldplay också för den delen med tanke på att nästa helg bär det av till Sthlm för att se dom!

Men är det inte sjukt hur mkt man förknippar vissa händelser och vissa personer med viss musik? Som att du hör en låt och får upp en minnesbild i huvudet. Jag vet att jag gör det iaf. Och Coldplay är nog det bästa exemplet. Om jag orkade skriva allt här så skulle jag men det är så många minnen och bilder som rullar i huvudet och ju mer jag tänker på det.. Äh, vad spelar det för roll nu

Dags för lite sömn för om en sisådär 8 timmar ska jag va på götaplatsen, jämte poseidon och börja något nytt

155 - 501 490

För er som läser det här, antagligen bara två siffror. För mig, två delar av mitt liv.

155 är antalet personer som bor i Sandsjöfors, ungefär. En liten by mitt i de småländska skogarna där jag fötts och vuxit upp större delen av mitt liv iaf. Där jag gått i skola i sju år och där jag bråkat med mina syskon oräkneliga gånger. Hur många fina och sköna minnen jag har här ifrån vet jag inte, otaliga. Men de är betydligt fler än personerna som bor här kan jag lova.

501 490 är antalet personer som bor i Göteborg. Det här landets näst största stad och min framtida hemstad. För hur länge det var man aldrig. Jag kanske inte trivs alls och är hemma om en månad igen. Men om jag inte ger det en chans så kommer jag aldrig få veta och det är ännu värre. Undran om vad som kunnat vara.

Du tog ett beslut. Jag tog ett annat beslut. Jag hade gett dig mitt allt om du bara velat. Men ibland är inte allt tillräckligt

Det här beslutet att flytta känns faktiskt för första gången helt rätt. Det känns som om jag för en gångs skull tagit ett beslut för min skull, ingen annans. Jag har följt min vilja, ingen annans

Ska bara avsluta med att rätta mig själv för snart stämmer inte de där siffrorna som jag inledde det här inlägget med. På lördag kommer de se ut så här istället

154 - 501 491

People Come And People Go

Ta inget i livet för givet. En gammal klyscha kanske men en utav de bättre enligt mig. För visst är den irriterande sann.

Saker och ting förändras hela tiden i livet. Klart att det är ledsamt och jobbigt men det är väl samtidigt det som håller det spännande antar jag. Samtidigt är det därför vi älskar saker som aldrig förändras tror jag. Saker som aldrig rör på sig, trots att visarna på våra klockor bara snurrar snabbare och snabbare.

Ibland tror jag tiden går lite för fort för vårt eget bästa. Jag vet inte vart det här senaste halvåret har tagit vägen och börjar jag fundera på det så får jag bara ångest så ingen idé att se tillbaka.

Folk kommer och folk går, sånt är livet. Inte så konstigt. Men ibland, en gång på jag vet inte vad.. Så kommer det en person som förändrar allt och ställer allt i ditt liv upp och ner. En person som helt enkelt tar en bit av dig, eller kanske rent av är en bit av dig som du saknat innan. En person som finns med dig vart du än tar vägen här i livet. En person som du önskat att du haft hela ditt liv. En person du önskar att få ha med dig hela ditt liv.

Tyvärr blir inte livet särskilt ofta som man vill. Broar byggs och broar bränns. Folk kommer och folk går. Rent fysiskt i alla fall. Men i oss tror jag att vi för alltid bär med oss den här personen hela livet. I våra val, i våra handlingar.

Det du gjorde igår kan påverka vem du väljer att vara idag. Men det du gör imorgon kan aldrig påverka vem du är idag. Lev i nuet

With Or Without You

"Jag ska aldrig börja blogga"

Vet inte hur många gånger jag använt den meningen sen det här fenomenet med bloggande bara exploderat och det känns som om alla har skaffat en egen blogg. Jag har nästan aldrig förstått det här med bloggande men jag kanske lär mig att göra det nu när jag själv skaffat mig en.

Men vad ska egentligen en blogg handla om har jag många gånger funderat på? De flesta som bloggar idag känns som om de mest bara skriver om vad de gjort under dagen. Om den dåliga hår-dagen de hade. Om den nya mössan de köpte för att dölja håret. Om hur mkt den kostade. Om hur jobbig expediten i kassan var. Om hur mkt folk det var på bussen hem. Om hur gott teet smakade innan de gick och la sig. Om vad de åt till frukost dagen där på

Ursäkta mig men en sån blogg intresserar mig inte. Det är en dagbok skriven i en offentlig form för att folk ska kunna veta vad man gjort dygnet runt och jag har inte det behovet. Behpvet av att veta vad folk gör dygnet runt. Men vill folk ha en sån blogg så klart dom får ha det. Bara jag slipper läsa

För mig är en blogg en skrift som väcker folks känslor med intressanta ord och reflektioner. För att väcka mina känslor och mitt intresse, inte bara i bloggvärlden utan (ännu mera) även i den riktiga världen, krävs eftertanke och egna tankar. Tankar om vad som helst egentligen. Från de djupaste tanker om livet till de mest lättsamma tankar om små, små vardagsproblem. Det väcker mitt intresse, det väcker mina känslor

Det senaste halvåret har jag lärt känna en person som väckt mitt intresse och som har väckt mina känslor. Kanske mer än vad nån annan person gjort i mitt liv tidigare. Kanske mer än vad nån annan person i mitt kommande liv kommer göra. Jag tror hon vet själv vem hon är om hon nu läser det här. Kanske är det för henne som jag gör det här. Kanske är det för henne som jag öppnar upp mig och skriver det här

För som Bono sjöng på ett blåsigt men magiskt ekande Ullevi i fredags så kan jag inte leva med dig. Men jag kan så fan inte leva utan dig heller. Så här har du mig. I bloggformat

Som sagt var. Vad du åt till frukost intresserar mig inte. Men dina tankar till frukost. De intresserar mig