Jaha, tillbaka i Göteborg då efter lite resande och eftersom jag inte skriver så ofta här får jag väl skriva lite mer den här gången då
I fredags bar det ju nämligen av till Sthlm med Mr Sallergård för att avsluta en underbar konsertsommar. Det började med Hultsfred och skitväder! Fortsatte med Metallica och p-böter! Sedan till ett blåsigt Ullevi för att se U2! Det är sjukt att i princip alla band jag velat se har kommit hit i sommar men ibland faller ju bara allt på plats antar jag
Så i lördags var det dags för la grand finale. Coldplay på Stockholm Stadion. Har du nån gång haft en sån där dag när du bara känner att allt faller på plats? En dag när allt bara stämmer så perfekt och inget i världen kan nånsin ta ner dig på jorden? Lördag den 22/8 2009 var en sån dag
Dagen började med en förbannat välbehövlig sovmorgon för att sedan stiga upp till det bästa vädret man kan tänka sig. Efter lite frukost/lunch bar det sedan av till Götgatan och O'learys för att se United slå Wigan med 5-0 och som grädde på moset vinner man 600 på tipset. So far so good!
Efter denna inledning på dagen var det dags för resa mot konserten och vilken konsert! Om det nu var så dåligt väder det kunde vara på The Killers på Hultsfred så var det så bra väder det bara kunde vara på Coldplay! En sån där underbar sommarkväll utan ett moln på himlen och med den svenska flaggan vajande i en lätt bris. När sedan mörkret smög sig på så lyste stjärnorna upp den svarta himlen
Klockan 21.10 går Chris Martin och gänget på scen för att bjuda på 111 magiska minuter. Jag vet att ordet magiskt missbrukas allt för ofta av allt för många men den här kvällen kan bara beskrivas med ett ord. Magisk. Så pass magisk att min klocka stannade och ja jag vet, antagligen dog bara batteriet, men jag tycker händelsen är talande för kvällen
Allsången på Viva La Vida. Det mäktiga introt till Clocks. Alla gula ballonger på Yellow. Extranumret The Scientist. De stora orden i The Hardest Part och framförallt, rysningarna under Fix You! Jag tror det är så när det gäller rysningar att våra armar ibland hjälper våra hjärnor. När orden och livet ibland bara är för stort, för obegripligt så hjälper våra armar oss att visa och känna vad vi gillar. Vad som är äkta. Och gillar vi något tillräckligt mycket så fortsätter rysningarna så småningom utöver hela ryggraden. Som de gjorde på mig under Fix You
Sen är det klart att en låt alltid betyder mer om man har en personlig relation till låten. En viss händelse eller en viss person som man förknippar med orden eller musiken man hör. Ord som får dig att önska dig nåt som du kanske aldrig kan få. Det är sånt som skapar rysningar på mina lurviga armar iaf
Nej som sagt ibland faller bara alla bitar på plats. Ibland vet man bara precis var man är menad att vara, om så bara för en dag. Och även om nu sommaren lider mot sitt slut så är jag faktiskt redo att säga hej då till den för den här gången. Den kommer ju trots allt igen och det är ju inte allt man säger hej då till som kommer igen
En sista grej, krossa djurgården ikväll blåvitt!! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar