Tiden Läker... Vad?

00:20 - Tjugo minuter sen klockan slog midnatt. Tjugo minuter sen jag önskade.. äh vad spelar det för roll. Tjugo minuter sen ännu en dag tog slut. En ganska meninglös dag måste jag säga

Känns som om jag fastnat i det där igen. Det där meninglösa. Jag går upp på mornarna utan att riktigt veta vad jag går upp för. Hatar den känslan, som om man inte riktigt hör hemma nånstans. Känslan av att inte räcka till, hur mkt du än anstränger dig. Känslan av ingenting

Jag saknar meningen. Motivationen att gå upp på morgonen för att sedan på kvällen kunna gå och lägga sig igen med känslan av att ha gjort nåt. Gjort nån slags skillnad. Hur stor eller liten den nu än är. För just nu känns det som om jag inte gör någon skillnad för nåt eller någon överhuvudtaget

Jag måste inte förändra världen men jag saknar dig och sättet du förändrade min värld på

Jag har inget mer att skriva just nu känns det som, det är svårt när känslorna är större än orden så därför säger jag inget mer

Your skin
Oh yeah your skin and bones
Turn into something beautiful
And you know
You know I love you so

Look at the stars
Look how they shine for you
And all the things that you do

Det Ordnar Sig

Ibland får vi det vi vill ha. Men det vi vill ha är inte alltid det vi behöver

När jag sökte högskola i våras hade jag Jönköping som första val, Göteborg som andra. Men som vanligt händer alltid en massa oförutsägbara saker i livet som gör att man förändras och som gör att vad man vill förändras. Jag ville bara där ifrån. Jag ville bara långt ifrån allt. Långt ifrån all skit

Så när det började dra ihop sig för att behandla alla ansökningar så tog jag en chansning. Jag strök mitt första val i Jönköping för att kunna sätta Göteborg högst upp på listan istället. Jag visste inte ens om jag skulle komma in så det var en ren chansning

När sen antagningsbeskeden kom nån gång i somras visade det sig att min chansning hade gått hem. Jag kom in! Jag höll i handen det jag ville ha: en biljett här ifrån! Någonting som skulle ta mig ifrån allt

Jag var så förblindad av allt, jag ville bara bort. Men med lite avstånd till allt inser jag att min flytt var grundad på helt fel saker. Jag flyttade till Göteborg för att jag ville bort. Jag valde inte utbildning, jag valde bara ett ställe att fly till vilket jag insett nu är helt fel. Nu så här i efterhand skulle jag nog ändå ha valt den där utbildningen i jkpg men alltid jävligt lätt o va efterklok. Jag gav det en chans och ångrar det verkligen inte

Men jag är helt säker på mitt beslut att hoppa av. Jag har inte en aning om vad jag vill bli. Jag har inte en aning om var jag vill va. Jag har inte en aning om nånting..

.. och det har nog adrig känts så bra att inte ha en aning om nånting för som en viss Timbuktu sjunger: Det ordnar sig

Words Are Greater Than Numbers

Nyss hemkommen från liseberg efter o ha sett Håkan Hellström. Var en bra konsert och jag håller fast vid mina ord att den mannen är, om än i något udda form, ett geni. Han kanske inte platsar i historieböckerna jämte Einstein, Da Vinci och Newton men jag anser fortfarande att han och alla andra utav mina favoritmusiker (okej, kanske inte grabbarna i Motley Crüe då) är större genier än alla vetenskapsmän tillsammans

Missförstå mig inte. Visst har alla stora vetenskapsmän hjälpt oss att utveckla oss och förstå världen runt i kring oss med hjälp av sina siffror, formler och teorier. Utan deras nyfikenhet hade jag troligtvis inte suttit där jag sitter idag. Jag antar att drivkraften hos alla vetenskapsmän, eller alla människor egentligen, att upptäcka nya saker är hatet mot saker vi inte förstår. Vi människor vill helt enkelt förstå allt runt i kring oss

Hur som helst, för att återgå till ämnet varför jag anser Håkan Hellström vara ett större geni än Einstein så skulle jag vilja säga så här. Man kan stirra sig blind på siffror och formler men det viktigaste här i livet lär man sig aldrig i nån bok. Det viktigaste här i livet lär vi oss inte i skolbänken eller på nån fysiklektion (där med inte sagt att jag uppmanar någon som läser detta till att skolka ;) ) utan i riktiga livet. Jag vet inte varför vetenskapsmän har högre status i litteraturens värld än vad musiker har

För i alla fysik och räkneuppgifter finns en logik att förstå om man tittar tillräckligt länge. Det finns alltid ett rätt svar. Inte två. Därför är jag på nåt sätt mer imponerad av alla musiker som tar sig an att skriva om nåt som inte har ett rätt svar utan ibland flera och ibland inga. Livet, vänskap, kärlek eller vad nu en låt ska handla om. Där finns inga garanterat rätta svar som man kan kontrollera med miniräknare i efterhand. De sätter ord på känslor som de antagligen förstår lika lite som oss andra

Nu är jag så trött att jag vet knappt vad jag skriver så bäst att lägga av innan jag skriver nåt mer om mina idiotiska tankar. Imorn ska jag plocka fram min kostym från gaderoben för imorn är min sista dag som nolla och detta kommer firas med en fin sittning, champagne och cigarr! Vill bara avsluta med ett par rader från en av Håkans låtar som bäst beskriver hur jag känner nu den här natten

Sluta dröm om det ljuva livet,
vi kommer aldrig va med om det
Och be aldrig mer om ursäkt
för sakerna du aldrig gjorde

Men det äter upp dig när du
ligger i din säng
Åh gud det gör så ont att nåt
så nära kan va så långt bort

Lite Göteborgskultur á la Håkan Hellström

Haha som sagt det här med tajming är inte riktigt min grej. Bestämde mig för att beställa blåvitt-gefle på tv idag (där blåvitt för övrigt vann med 3-0! ;)) och ungefär en halvtimme in i matchen blir så jävla sugen på mina vindruvor som står i kylen och jag tänker "Det kan ju inte hinna hända något medans jag är borta. Det tar ju bara några sekunder" Precis när jag småspringer tillbaka från köket hör jag bara hur publiken jublar och 1-0 till blåvitt. Haha nej som sagt det där med tajming.. Not my thing!

Var med ett par klasskamrater o kollade på film i fredags och eftersom man missade sin sista buss hem så blev det en hyfsat lång promenade hem klockan ett på natten och jag tror att jag under den här promenaden hem kom fram till vad det är jag älskar med storstäder i allmänhet, inte bara Göteborg. Jag älskar ljuset. Jag älskar alla tusentals gatlampor och neonskyltar som får en hel stad att lysa upp även när mörkret ligger som tyngst över oss. Det är så jävla vackert på nåt sätt

Söndagar. Alltid nån slags ångestladdad dag av nån anledning. Kanske för att "vanliga" livet börjar imorn igen eller kanske för att det känns som om det aldrig kommer bli så här igen. Det kommer aldrig bli fredag och ledighet igen. Det är konstigt det där med ledighet. Att när man väl jobbar då vill man inget annat än bara va ledig o göra ingenting men när man sen väl är ledig så letar man frenetiskt efter någonting att göra för att hålla sig sysselsatt. Man vet inte vad man vill ha förens man inte längre har det antar jag

Sitter just nu o lyssnar på Håkan Hellström. Man måste ju fördjupa sig lite i Göteborgskulturen och vilket bättre sätt finns det då än att lyssna på lite västkustpop. Jag skiter i vad folk säger om att han sjunger falskt. Det gör han nog troligtvis också om man ska gå enligt skolboken men det är det som är en del av charmen med Håkan Hellström. Att han går mot den mesta logiken. Han sjunger falskt, är lång o spinkig men är ändå en utav de största artisterna i Sverige och sånt älskar jag. Saker som går mot logiken

Sen är hans texter helt genialiska får man ju säga. Men han är nog lite som lakrits Håkan. Det finns inget mellanting utan antingen så gillar man honom eller så gör man inte. Svart eller vitt

"Pojkar
Jag har sett allt det
Som en gång brann men sen blev kallt
Jag har sett dig som en gång stod längst fram
Och dom som en gång ville skaka min hand
Men dom och jag var aldrig vänner
Nu ser jag
Nej, vi var luft
Luft och inget mera"

Genialt var ordet för precis som han sjunger, vad fan spelar det för roll om du har tusentals vänner runt dig om nu ingen verkligen känner dig?

Robert Perlskog

Trots en bedrövlig insats och trots att vi räddades av ett självmål (som var helt Marcus Bergs förtjänst ska dock sägas!) så är ett ögonblick oförglömligt. Robert Perlskog, du gjorde min kväll med detta citat:

"Det har gått 18 minuter av andra halvlek och vi har i alla fall haft ett stolpskott!"

Kommentarer överflödiga

Sometimes I Do What I Wanna Do...

... The rest of the time, I do what I have to har jag hört nån vis person säga. Fast just nu känns det som om nästan varenda dag är "the rest of the time". Jag vet inte om jag började plugga här för att jag ville plugga eller bara för att jag ville komma bort från allt. Men just nu känns det som det senare

Jag hade helt glömt bort hur skoltrött jag var i våras men den tröttheten har snabbt gjort sig påmind vilket jag inte antar är särskilt bra efter bara snart fyra veckor. Jag letar efter motivationen och den måste jag nog fan hitta rätt snabbt för det känns som om man inte kan glida genom högskolan precis. Det är inte gymnasiet längre måste man inse

Hur kommer det sig att det bara blir svårare med tiden att veta vad man vill göra här i livet? Kanske därför att man får betydligt fler valmöjligheter... Men hade du frågat mig för 10-15 år sen hade jag varit stensäker på vad jag velat. Nu är jag inte det minsta säker på jag vill bli eller göra längre. Jag ville för övrigt bli pensionär när jag gick på dagis, helt sant. Jag menar det låter väl inte fel att gå hemma hela dagarna och få betalt?

Natten är som mörkast precis innan gryningen sägs det. Ja då hoppas jag fan att gryningen är på väg snart för just nu förlänger bara alla tankar och funderingar natten känns det som. Fan jag har så mkt tankar att jag får skrivkramp bara av att ens försöka skriva ner dom. Därför håller jag väl dom för mig själv ett tag till, tills den dagen då jag kan sätta ord på dom

Goodbye Brother Goodbye

Hej då. Två ord som kan vara jobbiga att säga ibland. Två ord som jag sa till min bror idag när vi pratade på telefon innan han hoppade på sitt plan till Melbourne, Australien. Visst han kommer tillbaka men ett år känns ändå som en lång tid. Hinner hända mkt på ett år

Det känns overkligt på nåt sätt att ha sin bror på andra sidan jorden. När man delar så mkt minnen och händelser menar jag. Hur kommer det sig att syskonkärlek är så pass tålig egentligen? Jag menar i ett förhållande kan det räcka med ett snedsteg för att alltihopa ska ta slut. Men syskon, hur osams de än är, lyckas alltid hålla ihop på nåt sätt. Ett "vanligt" förhållande känns ungefär lika tåligt som ett korthus i jämförelse med syskonkärlek. Inte i alla fall så klart och jag menar inte att det inte finns stadiga förhållanden men ja, ni fattar vad jag menar

Jag minns när vi var små och brukade spela innebandy i vårt kök och min morsa fick alltid raseriutbrott när vi sköt i elementen så att det small som om nån avfyrat en pistol eller nåt, haha. Och om jag skulle fått en krona för varje gång som vi bråkat eller brottats så skulle jag va en rik man vid det här laget. Tur att min syster har agerat medlare mellan oss ibland när vi varit som mest osams

Det är klart att det här inte är nåt unikt, alla syskon bråkar ju så klart. Inget konstigt med det. Men det är trots allt min bror som flyttar och det är klart att det kommer kännas konstigt för mig att inte kunna träffa honom annat än på nätet

Jag försöker egentligen att inte vara en särskilt nostalgisk person men ibland är det verkligen inte lätt att inte tänka på vad som varit. Särskilt när man tänker alldeles för mkt som jag gör. Och särskilt då mkt saker förändras, som det här senaste halvåret

Nej men nu ska jag för en gångs skull försöka få mig en hyfsad dos sömn. Ta hand om dig där nere brorsan! Du kommer nog få det förbannat skoj! Och du vet att jag kommer sakna att slå dig i nhl ;)