Hej då. Två ord som kan vara jobbiga att säga ibland. Två ord som jag sa till min bror idag när vi pratade på telefon innan han hoppade på sitt plan till Melbourne, Australien. Visst han kommer tillbaka men ett år känns ändå som en lång tid. Hinner hända mkt på ett år
Det känns overkligt på nåt sätt att ha sin bror på andra sidan jorden. När man delar så mkt minnen och händelser menar jag. Hur kommer det sig att syskonkärlek är så pass tålig egentligen? Jag menar i ett förhållande kan det räcka med ett snedsteg för att alltihopa ska ta slut. Men syskon, hur osams de än är, lyckas alltid hålla ihop på nåt sätt. Ett "vanligt" förhållande känns ungefär lika tåligt som ett korthus i jämförelse med syskonkärlek. Inte i alla fall så klart och jag menar inte att det inte finns stadiga förhållanden men ja, ni fattar vad jag menar
Jag minns när vi var små och brukade spela innebandy i vårt kök och min morsa fick alltid raseriutbrott när vi sköt i elementen så att det small som om nån avfyrat en pistol eller nåt, haha. Och om jag skulle fått en krona för varje gång som vi bråkat eller brottats så skulle jag va en rik man vid det här laget. Tur att min syster har agerat medlare mellan oss ibland när vi varit som mest osams
Det är klart att det här inte är nåt unikt, alla syskon bråkar ju så klart. Inget konstigt med det. Men det är trots allt min bror som flyttar och det är klart att det kommer kännas konstigt för mig att inte kunna träffa honom annat än på nätet
Jag försöker egentligen att inte vara en särskilt nostalgisk person men ibland är det verkligen inte lätt att inte tänka på vad som varit. Särskilt när man tänker alldeles för mkt som jag gör. Och särskilt då mkt saker förändras, som det här senaste halvåret
Nej men nu ska jag för en gångs skull försöka få mig en hyfsad dos sömn. Ta hand om dig där nere brorsan! Du kommer nog få det förbannat skoj! Och du vet att jag kommer sakna att slå dig i nhl ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar