It's a Bitter Sweet Symphony

Lördag. Det var en lördag som inledde det här decenniet och det blir en torsdag som avslutar det. Där emellan har 3651 dagar passerat om jag inte räknat helt fel, give or take a few. 3651 dagar som nu mera kommer kallas 00-talet. Jag är inte en överdrivet sentimental/nostalgisk person men ibland är det svårt att inte se tillbaka.

Jag är livrädd för att se tillbaka och anledningen till det är att jag är rädd för o fastna där. I det som varit. Jag tror att den dagen man börjar se tillbaka på allt som varit och se det som mer spännande än vad som ska komma är den dagen man beslutat att man givit upp slaget mot klockan. Ett slag som vi aldrig kan vinna. Men om jag nu ändå ska ta ett par minuter av den sista dagen på 00-talet till att minnas vad som varit så är det väl vissa speciella saker som man alltid kommer minnas antar jag.

Det finns tråkiga saker. 11 september. Tsunamin. Mordet på Anna Lindh. Finanskrisen. Kriget i Irak. Michael Jacksons död. Massakern på gymnasieskolan i Finland. Terrordåden i tunnelbanan i London. Robert Enkes självmord. Hedersmordet på Fadime. Knutbymorden.....

Listan kan göras oändlig men va fan tjänar det till. Man väljer det man vill minnas och ingen utav de här sakerna är nåt som tjänar nåt till att ältas om och om igen. Det ska inte glömmas men det händer tillräckligt med skit ändå.

Det här är ett par utav de saker som berört mig allra mest från det att jag fyllde 10 till det att jag tog steget in i vuxenvärlden: IFK Göteborgs SM-guld, Dr House, EM-kvartsfinalen mot Holland, Metallica på verum i Köpenhamn, studenten, min mormors död, resorna till London, min flytt hemifrån, Coldplay på Stadion, Agia Napa, balen, Parkskolan, Brinell...

Finns oändligt med saker att skriva här med men hur som helst tror jag att mitt 00-tal var ett enda sökande efter mig själv. Jag tror fortfarande inte jag hittat rätt men om du nånsin läser detta så ska du veta att det som berörde mig allra mest under de här tio åren var du. Du visste vem jag var bara genom att se på mig så tack för det

För att sammanfatta 00-talet tycker jag att det var paradoxernas decennium. Vi har blivit mer miljömedvetna än nånsin men vi släpper ut mer växthusgaser än nånsin. Vi skänker mer och mer bistånd men ändå fortsätter bara klyftorna mellan rika och fattiga att öka. Vi tänker mer och mer på hur vi ser ut och äter men trots det så finns det nu fler överviktiga i världen än de som svälter. Och för min egen del så kan jag säga att jag är lika paradoxal själv när jag säger att 2009 var förmodligen det jobbigaste året i mitt liv men samtidigt, utan tvekan, det bästa.

De ord som jag tycker passar bäst och som får avsluta mitt 00-talet får helt enkelt bli en textrad från en låt med The Verve.

" 'Cause it's a bittersweet symphony, this life "

PS. Absolut ingenting förändras bara för att klockan slår tolv

Så nära men ändå så jävla långt bort...

Jag vet att jag inte skriver här särskilt ofta men ikväll måste jag göra av alla känslor någonstans. Det här är ett inlägg till alla er som påstår att fotboll bara är en sport. En boll som tjugotvå spelare bara springer runt och jagar. Jag håller med, vissa dagar är fotboll bara en sport. En lek. Men inte idag. Inte söndagen den 1 november 2009. Idag var fotboll nåt så jävla mkt mer

Det här inlägget kanske inte ens handlar om fotboll när jag tänker efter. Det kanske handlar om livet i ett större sammanhang, eller iaf mitt liv, men isf får fotboll representera livet idag

2610 minuter hade spelats av Allsvenskan 2009 fram tills idag. 2610 minuter av blod, svett och tårar. 2610 av magi. Stefan Selakovic mål i sista sekunden mot gais, den osannolika vinsten borta mot malmö... jag kan räkna upp hur mkt som helst. 2610 minuter... och allt som återstod var 90 minuter. Efter matchen skulle all magi va över

Det var det ultimata avgörandet. Det var väst mot öst. Det var änglar mot råttor. Det var (blå)vitt mot svart. Det var Göteborg mot Stockholm. Det var IFK Göteborg mot AIK.... Och jag var där

Jag var på plats på Gamla Ullevi, i blåvitts klack för att stå upp för mitt lag. Stämningen var obeskrivlig och gick nästan att ta på. Det var så mkt känslor som bara ville ut och till slut så kom de ut för under inmarschen blev allt för jävla stort. När alla blåvitt-fans i hela arenan står upp med sina halsdukar och banderoller och när de kör igång "Snart skiner Poseidon" i högtalarna då blir allt så jävla stort att jag känner bara hur tårarna rinner ner för kinden

Löjligt? Kanske det men det bryr jag mig faktiskt inte om. Inte ett skit. För redan innan matchen visste jag att det skulle komma tårar ur mina ögon den här dagen. Frågan var bara vilken sorts tårar. Tears of joy, or tears of sorrow?

När matchen väl kommer igång och blåvitt efter mkt kämpande tar ledningen med 1-0 så kommer tårarna igen. Glädjetårarna. Det är nästan som ett svart hål vid den tiden som blåvitt gjorde mål, nästan som om jag var full och inte minns det trots att jag inte drack nånting. Känslan av att vara där och vara en del i nåt så stort är något som måste upplevas, den kan inte beskrivas för nån som inte upplevt den. Lite som med kärlek, den måste också upplevas och kan inte beskrivas för nån som inte upplevt den. Men precis som med kärlek så är fotbollen inte alltid rättvis. Den är svart och den är vit. Den är himmel och den är helvete. Idag var den svart och den var ett riktigt helvete

Jag insåg idag att fotboll är inte ett spel på 90 minuter. Fotboll är ett spel på två gånger 45 minuter, och det är stor skillnad. För efter första halvlek var vi svenska mästare. Efter första halvlek var livet på topp och inget kunde ta mig ner på jorden. Efter andra halvlek var allt förlorat

Jag bryr mig på nåt sätt inte om vilka vi förlorade guldet till för det spelar liksom ingen roll nu längre. What's lost is lost. Det är som med någon du älskar, du bryr dig nog inte i slutändan om vem du förlorat din älskade till. För i slutändan så förlorade du bara allt helt enkelt, och det känns för jävligt

Det är konstigt hur allt kan förvandlas från himmel till helvete på så kort tid. Hur man kan se något så stort bara glida en ur händerna och till slut helt försvinna. Och jag orkar inte lyssna på folks klyschor just nu.. "Ni kommer igen nästa år", "det kommer fler chanser" bla bla bla... Det är möjligt men idag förlorade vi allt och just nu vill jag bara skita i allt ett tag innan jag orkar komma igen

Jag vet som sagt inte om det här inlägget handlade om fotboll eller om livet för ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att det bara är paralleller till mitt liv det här året. Jag kom så jävla nära något som jag älskar så jävla mkt men i slutändan när allting skulle avgöras, när allting stod på spel.. då förlorade jag helt enkelt. Jag förlorade allt

Tiden Läker... Vad?

00:20 - Tjugo minuter sen klockan slog midnatt. Tjugo minuter sen jag önskade.. äh vad spelar det för roll. Tjugo minuter sen ännu en dag tog slut. En ganska meninglös dag måste jag säga

Känns som om jag fastnat i det där igen. Det där meninglösa. Jag går upp på mornarna utan att riktigt veta vad jag går upp för. Hatar den känslan, som om man inte riktigt hör hemma nånstans. Känslan av att inte räcka till, hur mkt du än anstränger dig. Känslan av ingenting

Jag saknar meningen. Motivationen att gå upp på morgonen för att sedan på kvällen kunna gå och lägga sig igen med känslan av att ha gjort nåt. Gjort nån slags skillnad. Hur stor eller liten den nu än är. För just nu känns det som om jag inte gör någon skillnad för nåt eller någon överhuvudtaget

Jag måste inte förändra världen men jag saknar dig och sättet du förändrade min värld på

Jag har inget mer att skriva just nu känns det som, det är svårt när känslorna är större än orden så därför säger jag inget mer

Your skin
Oh yeah your skin and bones
Turn into something beautiful
And you know
You know I love you so

Look at the stars
Look how they shine for you
And all the things that you do

Det Ordnar Sig

Ibland får vi det vi vill ha. Men det vi vill ha är inte alltid det vi behöver

När jag sökte högskola i våras hade jag Jönköping som första val, Göteborg som andra. Men som vanligt händer alltid en massa oförutsägbara saker i livet som gör att man förändras och som gör att vad man vill förändras. Jag ville bara där ifrån. Jag ville bara långt ifrån allt. Långt ifrån all skit

Så när det började dra ihop sig för att behandla alla ansökningar så tog jag en chansning. Jag strök mitt första val i Jönköping för att kunna sätta Göteborg högst upp på listan istället. Jag visste inte ens om jag skulle komma in så det var en ren chansning

När sen antagningsbeskeden kom nån gång i somras visade det sig att min chansning hade gått hem. Jag kom in! Jag höll i handen det jag ville ha: en biljett här ifrån! Någonting som skulle ta mig ifrån allt

Jag var så förblindad av allt, jag ville bara bort. Men med lite avstånd till allt inser jag att min flytt var grundad på helt fel saker. Jag flyttade till Göteborg för att jag ville bort. Jag valde inte utbildning, jag valde bara ett ställe att fly till vilket jag insett nu är helt fel. Nu så här i efterhand skulle jag nog ändå ha valt den där utbildningen i jkpg men alltid jävligt lätt o va efterklok. Jag gav det en chans och ångrar det verkligen inte

Men jag är helt säker på mitt beslut att hoppa av. Jag har inte en aning om vad jag vill bli. Jag har inte en aning om var jag vill va. Jag har inte en aning om nånting..

.. och det har nog adrig känts så bra att inte ha en aning om nånting för som en viss Timbuktu sjunger: Det ordnar sig

Words Are Greater Than Numbers

Nyss hemkommen från liseberg efter o ha sett Håkan Hellström. Var en bra konsert och jag håller fast vid mina ord att den mannen är, om än i något udda form, ett geni. Han kanske inte platsar i historieböckerna jämte Einstein, Da Vinci och Newton men jag anser fortfarande att han och alla andra utav mina favoritmusiker (okej, kanske inte grabbarna i Motley Crüe då) är större genier än alla vetenskapsmän tillsammans

Missförstå mig inte. Visst har alla stora vetenskapsmän hjälpt oss att utveckla oss och förstå världen runt i kring oss med hjälp av sina siffror, formler och teorier. Utan deras nyfikenhet hade jag troligtvis inte suttit där jag sitter idag. Jag antar att drivkraften hos alla vetenskapsmän, eller alla människor egentligen, att upptäcka nya saker är hatet mot saker vi inte förstår. Vi människor vill helt enkelt förstå allt runt i kring oss

Hur som helst, för att återgå till ämnet varför jag anser Håkan Hellström vara ett större geni än Einstein så skulle jag vilja säga så här. Man kan stirra sig blind på siffror och formler men det viktigaste här i livet lär man sig aldrig i nån bok. Det viktigaste här i livet lär vi oss inte i skolbänken eller på nån fysiklektion (där med inte sagt att jag uppmanar någon som läser detta till att skolka ;) ) utan i riktiga livet. Jag vet inte varför vetenskapsmän har högre status i litteraturens värld än vad musiker har

För i alla fysik och räkneuppgifter finns en logik att förstå om man tittar tillräckligt länge. Det finns alltid ett rätt svar. Inte två. Därför är jag på nåt sätt mer imponerad av alla musiker som tar sig an att skriva om nåt som inte har ett rätt svar utan ibland flera och ibland inga. Livet, vänskap, kärlek eller vad nu en låt ska handla om. Där finns inga garanterat rätta svar som man kan kontrollera med miniräknare i efterhand. De sätter ord på känslor som de antagligen förstår lika lite som oss andra

Nu är jag så trött att jag vet knappt vad jag skriver så bäst att lägga av innan jag skriver nåt mer om mina idiotiska tankar. Imorn ska jag plocka fram min kostym från gaderoben för imorn är min sista dag som nolla och detta kommer firas med en fin sittning, champagne och cigarr! Vill bara avsluta med ett par rader från en av Håkans låtar som bäst beskriver hur jag känner nu den här natten

Sluta dröm om det ljuva livet,
vi kommer aldrig va med om det
Och be aldrig mer om ursäkt
för sakerna du aldrig gjorde

Men det äter upp dig när du
ligger i din säng
Åh gud det gör så ont att nåt
så nära kan va så långt bort

Lite Göteborgskultur á la Håkan Hellström

Haha som sagt det här med tajming är inte riktigt min grej. Bestämde mig för att beställa blåvitt-gefle på tv idag (där blåvitt för övrigt vann med 3-0! ;)) och ungefär en halvtimme in i matchen blir så jävla sugen på mina vindruvor som står i kylen och jag tänker "Det kan ju inte hinna hända något medans jag är borta. Det tar ju bara några sekunder" Precis när jag småspringer tillbaka från köket hör jag bara hur publiken jublar och 1-0 till blåvitt. Haha nej som sagt det där med tajming.. Not my thing!

Var med ett par klasskamrater o kollade på film i fredags och eftersom man missade sin sista buss hem så blev det en hyfsat lång promenade hem klockan ett på natten och jag tror att jag under den här promenaden hem kom fram till vad det är jag älskar med storstäder i allmänhet, inte bara Göteborg. Jag älskar ljuset. Jag älskar alla tusentals gatlampor och neonskyltar som får en hel stad att lysa upp även när mörkret ligger som tyngst över oss. Det är så jävla vackert på nåt sätt

Söndagar. Alltid nån slags ångestladdad dag av nån anledning. Kanske för att "vanliga" livet börjar imorn igen eller kanske för att det känns som om det aldrig kommer bli så här igen. Det kommer aldrig bli fredag och ledighet igen. Det är konstigt det där med ledighet. Att när man väl jobbar då vill man inget annat än bara va ledig o göra ingenting men när man sen väl är ledig så letar man frenetiskt efter någonting att göra för att hålla sig sysselsatt. Man vet inte vad man vill ha förens man inte längre har det antar jag

Sitter just nu o lyssnar på Håkan Hellström. Man måste ju fördjupa sig lite i Göteborgskulturen och vilket bättre sätt finns det då än att lyssna på lite västkustpop. Jag skiter i vad folk säger om att han sjunger falskt. Det gör han nog troligtvis också om man ska gå enligt skolboken men det är det som är en del av charmen med Håkan Hellström. Att han går mot den mesta logiken. Han sjunger falskt, är lång o spinkig men är ändå en utav de största artisterna i Sverige och sånt älskar jag. Saker som går mot logiken

Sen är hans texter helt genialiska får man ju säga. Men han är nog lite som lakrits Håkan. Det finns inget mellanting utan antingen så gillar man honom eller så gör man inte. Svart eller vitt

"Pojkar
Jag har sett allt det
Som en gång brann men sen blev kallt
Jag har sett dig som en gång stod längst fram
Och dom som en gång ville skaka min hand
Men dom och jag var aldrig vänner
Nu ser jag
Nej, vi var luft
Luft och inget mera"

Genialt var ordet för precis som han sjunger, vad fan spelar det för roll om du har tusentals vänner runt dig om nu ingen verkligen känner dig?

Robert Perlskog

Trots en bedrövlig insats och trots att vi räddades av ett självmål (som var helt Marcus Bergs förtjänst ska dock sägas!) så är ett ögonblick oförglömligt. Robert Perlskog, du gjorde min kväll med detta citat:

"Det har gått 18 minuter av andra halvlek och vi har i alla fall haft ett stolpskott!"

Kommentarer överflödiga

Sometimes I Do What I Wanna Do...

... The rest of the time, I do what I have to har jag hört nån vis person säga. Fast just nu känns det som om nästan varenda dag är "the rest of the time". Jag vet inte om jag började plugga här för att jag ville plugga eller bara för att jag ville komma bort från allt. Men just nu känns det som det senare

Jag hade helt glömt bort hur skoltrött jag var i våras men den tröttheten har snabbt gjort sig påmind vilket jag inte antar är särskilt bra efter bara snart fyra veckor. Jag letar efter motivationen och den måste jag nog fan hitta rätt snabbt för det känns som om man inte kan glida genom högskolan precis. Det är inte gymnasiet längre måste man inse

Hur kommer det sig att det bara blir svårare med tiden att veta vad man vill göra här i livet? Kanske därför att man får betydligt fler valmöjligheter... Men hade du frågat mig för 10-15 år sen hade jag varit stensäker på vad jag velat. Nu är jag inte det minsta säker på jag vill bli eller göra längre. Jag ville för övrigt bli pensionär när jag gick på dagis, helt sant. Jag menar det låter väl inte fel att gå hemma hela dagarna och få betalt?

Natten är som mörkast precis innan gryningen sägs det. Ja då hoppas jag fan att gryningen är på väg snart för just nu förlänger bara alla tankar och funderingar natten känns det som. Fan jag har så mkt tankar att jag får skrivkramp bara av att ens försöka skriva ner dom. Därför håller jag väl dom för mig själv ett tag till, tills den dagen då jag kan sätta ord på dom

Goodbye Brother Goodbye

Hej då. Två ord som kan vara jobbiga att säga ibland. Två ord som jag sa till min bror idag när vi pratade på telefon innan han hoppade på sitt plan till Melbourne, Australien. Visst han kommer tillbaka men ett år känns ändå som en lång tid. Hinner hända mkt på ett år

Det känns overkligt på nåt sätt att ha sin bror på andra sidan jorden. När man delar så mkt minnen och händelser menar jag. Hur kommer det sig att syskonkärlek är så pass tålig egentligen? Jag menar i ett förhållande kan det räcka med ett snedsteg för att alltihopa ska ta slut. Men syskon, hur osams de än är, lyckas alltid hålla ihop på nåt sätt. Ett "vanligt" förhållande känns ungefär lika tåligt som ett korthus i jämförelse med syskonkärlek. Inte i alla fall så klart och jag menar inte att det inte finns stadiga förhållanden men ja, ni fattar vad jag menar

Jag minns när vi var små och brukade spela innebandy i vårt kök och min morsa fick alltid raseriutbrott när vi sköt i elementen så att det small som om nån avfyrat en pistol eller nåt, haha. Och om jag skulle fått en krona för varje gång som vi bråkat eller brottats så skulle jag va en rik man vid det här laget. Tur att min syster har agerat medlare mellan oss ibland när vi varit som mest osams

Det är klart att det här inte är nåt unikt, alla syskon bråkar ju så klart. Inget konstigt med det. Men det är trots allt min bror som flyttar och det är klart att det kommer kännas konstigt för mig att inte kunna träffa honom annat än på nätet

Jag försöker egentligen att inte vara en särskilt nostalgisk person men ibland är det verkligen inte lätt att inte tänka på vad som varit. Särskilt när man tänker alldeles för mkt som jag gör. Och särskilt då mkt saker förändras, som det här senaste halvåret

Nej men nu ska jag för en gångs skull försöka få mig en hyfsad dos sömn. Ta hand om dig där nere brorsan! Du kommer nog få det förbannat skoj! Och du vet att jag kommer sakna att slå dig i nhl ;)

Don't Bring Me Flowers When I'm Dead

Söndagkväll/måndagnatt och dags att skriva lite här kanske. Har precis kommit hem efter o ha varit en sväng på Ullevi och kollat på när Blåvitt spöat skiten ur Ellos med 4-0! Och för er som anser att "fotboll bara är en sport", er tycker jag synd om. För hade ni varit på plats i klacken på Gamla Ullevi ikväll så hade ni förstått att det är så mkt mer. Det handlar om en gemenskap och en atmosfär som är nästintill obegriplig om man inte upplevt den. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om det

Men det var inte det jag hade tänkt o skriva om den här gången för jag började nämligen skriva det här inlägget igår kväll men somnade i soffan hemma i Sandsjöfors så gör väl ett nytt försök idag

Inte så konstigt kanske att man somnade med tanke på att det blev en ganska sen utekväll i fredags. Halv fem eller nåt tror jag att man var hemma kanske. Och sen gick mitt tåg hem vid klockan tolv dagen därpå så lite segt att gå upp det ju får man säga

Men det kunde det ju va värt för det var riktigt skönt att komma hem faktiskt. Skönare än vad jag trodde. Trodde faktiskt inte jag saknade allt där hemma så mkt som jag gjorde men det är klart, ibland vet man inte vad man saknar förens man inte har det längre som man så fint säger

En annan bidragande faktor till att jag somnade i soffan kan också ha varit programmet som visades på tv. "Inside The Michael Jackson Mansion". Jag vet, hur otroligt spännande det än låter att se på när de visar upp ett av MJ:s 13 sovrum så lyckades jag på nåt konstigt sätt somna

Men jag hann iaf tänka en liten tanke innan jag somnade och det var den jag tänkte skriva om här. Jag tänkte på den här "Michael Jackson-hypen" som uppstått sen the king of pop gick bort och hur löjlig den egentligen är! Missförstå mig inte, jag tycker att Michael Jackson var en stor artist som självklart förtjänar att hyllas

Men det löjliga är hur mkt skit han fått ta de senaste åren. Rättegången, försöken till comeback, plastikoperationerna.. Allt han gjort har sågats rakt av utav näst in till varje tidning och tv-kanal i världen men i samma sekund som han dog så var allt glömt. I samma tiotusendels sekund som hans själ lämnade hans kropp så blev han plötsligt den mest älskade mannen i hela världen! I den stunden var plötsligt allt glömt för i den stunden målades Michael Jackson upp som ett helgon på varenda löpsedel i världen

Det är jävligt lätt att vända kappan efter vinden! Det är jävligt lätt att sparka på nån som redan ligger ner! Och det är jävligt lätt att säga att man älskar nån som inte kan höra det!

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Jag vet bara att, hmm.. hur skriver man det här på ett inte allt för bögigt sätt mån tro.. äh skit samma. Kalla mig vad fan ni vill för jag vet att alla som läser det här lika desperat söker kärlek i nån form. Av en pojk- eller flickvän. Av en mor eller far. Allt jag vet är att livet är osäkert och ibland allt för kort så om du nu verkligen bryr dig om någon, om du nu verkligen älskar någon så var inte som världspressen och skicka en meningslös hälsning via en löpsedel. Vänd inte kappan efter vinden. Våga stå rak i ryggen

Allt som krävs är tre ord.Tre ord som Michael Jackson troligtvis hade velat höra betydligt fler gånger de sista åren i hans liv. Tre ord som kan förändra en hel värld. Tre ord som du förändrade min värld med

Jag älskar dig

Make Me Shiver And I'll Fix You

Jaha, tillbaka i Göteborg då efter lite resande och eftersom jag inte skriver så ofta här får jag väl skriva lite mer den här gången då

I fredags bar det ju nämligen av till Sthlm med Mr Sallergård för att avsluta en underbar konsertsommar. Det började med Hultsfred och skitväder! Fortsatte med Metallica och p-böter! Sedan till ett blåsigt Ullevi för att se U2! Det är sjukt att i princip alla band jag velat se har kommit hit i sommar men ibland faller ju bara allt på plats antar jag

Så i lördags var det dags för la grand finale. Coldplay på Stockholm Stadion. Har du nån gång haft en sån där dag när du bara känner att allt faller på plats? En dag när allt bara stämmer så perfekt och inget i världen kan nånsin ta ner dig på jorden? Lördag den 22/8 2009 var en sån dag

Dagen började med en förbannat välbehövlig sovmorgon för att sedan stiga upp till det bästa vädret man kan tänka sig. Efter lite frukost/lunch bar det sedan av till Götgatan och O'learys för att se United slå Wigan med 5-0 och som grädde på moset vinner man 600 på tipset. So far so good!

Efter denna inledning på dagen var det dags för resa mot konserten och vilken konsert! Om det nu var så dåligt väder det kunde vara på The Killers på Hultsfred så var det så bra väder det bara kunde vara på Coldplay! En sån där underbar sommarkväll utan ett moln på himlen och med den svenska flaggan vajande i en lätt bris. När sedan mörkret smög sig på så lyste stjärnorna upp den svarta himlen

Klockan 21.10 går Chris Martin och gänget på scen för att bjuda på 111 magiska minuter. Jag vet att ordet magiskt missbrukas allt för ofta av allt för många men den här kvällen kan bara beskrivas med ett ord. Magisk. Så pass magisk att min klocka stannade och ja jag vet, antagligen dog bara batteriet, men jag tycker händelsen är talande för kvällen

Allsången på Viva La Vida. Det mäktiga introt till Clocks. Alla gula ballonger på Yellow. Extranumret The Scientist. De stora orden i The Hardest Part och framförallt, rysningarna under Fix You! Jag tror det är så när det gäller rysningar att våra armar ibland hjälper våra hjärnor. När orden och livet ibland bara är för stort, för obegripligt så hjälper våra armar oss att visa och känna vad vi gillar. Vad som är äkta. Och gillar vi något tillräckligt mycket så fortsätter rysningarna så småningom utöver hela ryggraden. Som de gjorde på mig under Fix You

Sen är det klart att en låt alltid betyder mer om man har en personlig relation till låten. En viss händelse eller en viss person som man förknippar med orden eller musiken man hör. Ord som får dig att önska dig nåt som du kanske aldrig kan få. Det är sånt som skapar rysningar på mina lurviga armar iaf

Nej som sagt ibland faller bara alla bitar på plats. Ibland vet man bara precis var man är menad att vara, om så bara för en dag. Och även om nu sommaren lider mot sitt slut så är jag faktiskt redo att säga hej då till den för den här gången. Den kommer ju trots allt igen och det är ju inte allt man säger hej då till som kommer igen

En sista grej, krossa djurgården ikväll blåvitt!! ;)

Fate or coincidence?

"Ni finns nu mera med i svenska akademins ordbok. Ni är nu mera chalmerister"

Så löd rektorns ord när hon hälsade alla nollor välkomna igår. Kändes konstigt att stå där bland 2000 andra nya studenter och lyssna på Karin Markides tal. Det kändes som om jag ska inte stå här! Jag ska inte plugga här! Högskola är bara vuxna människor som sysslar med och jag är långt där ifrån! Jag menar är en man/kille som fortfarande inte tvättat ett par kalsonger själv vuxen?

Måste bara flika in med en rolig/sjuk grej här. Har precis bokat en tågbiljett på SJ, inte så sjukt tänker ni och det är det inte heller. Men det sjuka är att åka till jkpg, som jag ska, kostar dubbelt(!) så mkt som det gör att åka till nässjö! Haha hur fan får ni ihop den kalkylen SJ?

Inte bara den resan jag bokat idag utan även en resa till London har jag bokat. Ska bli så jävla kul att åka tillbaka dit och se allt igen. Visst är det ett bra tag dit. Men ibland är väntan och all förväntan minst lika bra som själva resan tror jag. Eller så säger jag bara det för att jag är så sugen på o komma iväg

Slog nyss på tv:n och för andra dagen i rad spelar de The Scientist med Coldplay på svt. Inte särskilt ofta det händer kan jag meddela. Jag vet att det kan låta djupt men jag har aldrig tvingat er att läsa det här heller så vill du inte läsa så slipp

Jag började fundera på ödet. Jag är verkligen inte religös. Jag har absolut inget imot religösa människor men jag är som sagt inte det själv. Jag har svårt att tro på att gud skapade världen på 7 dagar eller någon annan skapelsehistoria. Men där imot undrar jag ibland om det verkligen bara är slumpen som styr våra liv. Vilka vi möter. Hur saker o ting börjar. Hur saker o ting slutar. Jag hatar på ett sätt att tro på ödet för då säger man att allt är förbestämt. Att vi inte själva styr våra val utan är helt utlämnade åt en redan förbestämd väg

Men ibland känns allt lite för.. Vad är det för ord jag letar efter.. Stort kanske. Lite som om vissa saker bara faller på plats lite för bra för att det bara skulle kunna va en slump. Kan man tro halvhjärtat på något mån tro?

Nej nu orkar jag inte vara mer djup. Ska lägga mig o kolla på spin city och imorn ska jag va så odjup man kan va och grilla tillsammans med de andra i min klass

City Of Blinding Lights

Jaha då var man här. Göteborg. Guldenheden. Doktor Lindhs Gata

Dags för något nytt här i livet. Ny stad. Ny skola och förhoppningsvis en massa andra nya saker. Känns faktiskt skönt o va på plats efter allt funderande. När sommaren började hade jag inte en fundering på vad jag ville göra egentligen. Att jag sökte högskola var egentligen mer bara som en "back-up". Ifall jag inte skulle komma på nåt annat jag ville göra. Allt kändes så långt bort, som om att vilket beslut man än skulle ta så var det evigheter kvar tills dess

Men imorn tar evigheten slut för imorn så drar det igång. Högskolan. Chalmers. Eller rättare sagt så drar nollningen igång. Fem veckors nollning ligger på schemat så det blir hårda veckor framöver men säkerligen roliga också

Sitter just nu och käkar en värmd pan pizza, lyssnar lite på Coldplay och blickar ut över ett Göteborg upplyst av tustentals gatlampor. The city of blinding lights. Känns förresten som om det kommer bli en del utav den varan de kommande veckorna. Micromat alltså. Coldplay också för den delen med tanke på att nästa helg bär det av till Sthlm för att se dom!

Men är det inte sjukt hur mkt man förknippar vissa händelser och vissa personer med viss musik? Som att du hör en låt och får upp en minnesbild i huvudet. Jag vet att jag gör det iaf. Och Coldplay är nog det bästa exemplet. Om jag orkade skriva allt här så skulle jag men det är så många minnen och bilder som rullar i huvudet och ju mer jag tänker på det.. Äh, vad spelar det för roll nu

Dags för lite sömn för om en sisådär 8 timmar ska jag va på götaplatsen, jämte poseidon och börja något nytt

155 - 501 490

För er som läser det här, antagligen bara två siffror. För mig, två delar av mitt liv.

155 är antalet personer som bor i Sandsjöfors, ungefär. En liten by mitt i de småländska skogarna där jag fötts och vuxit upp större delen av mitt liv iaf. Där jag gått i skola i sju år och där jag bråkat med mina syskon oräkneliga gånger. Hur många fina och sköna minnen jag har här ifrån vet jag inte, otaliga. Men de är betydligt fler än personerna som bor här kan jag lova.

501 490 är antalet personer som bor i Göteborg. Det här landets näst största stad och min framtida hemstad. För hur länge det var man aldrig. Jag kanske inte trivs alls och är hemma om en månad igen. Men om jag inte ger det en chans så kommer jag aldrig få veta och det är ännu värre. Undran om vad som kunnat vara.

Du tog ett beslut. Jag tog ett annat beslut. Jag hade gett dig mitt allt om du bara velat. Men ibland är inte allt tillräckligt

Det här beslutet att flytta känns faktiskt för första gången helt rätt. Det känns som om jag för en gångs skull tagit ett beslut för min skull, ingen annans. Jag har följt min vilja, ingen annans

Ska bara avsluta med att rätta mig själv för snart stämmer inte de där siffrorna som jag inledde det här inlägget med. På lördag kommer de se ut så här istället

154 - 501 491

People Come And People Go

Ta inget i livet för givet. En gammal klyscha kanske men en utav de bättre enligt mig. För visst är den irriterande sann.

Saker och ting förändras hela tiden i livet. Klart att det är ledsamt och jobbigt men det är väl samtidigt det som håller det spännande antar jag. Samtidigt är det därför vi älskar saker som aldrig förändras tror jag. Saker som aldrig rör på sig, trots att visarna på våra klockor bara snurrar snabbare och snabbare.

Ibland tror jag tiden går lite för fort för vårt eget bästa. Jag vet inte vart det här senaste halvåret har tagit vägen och börjar jag fundera på det så får jag bara ångest så ingen idé att se tillbaka.

Folk kommer och folk går, sånt är livet. Inte så konstigt. Men ibland, en gång på jag vet inte vad.. Så kommer det en person som förändrar allt och ställer allt i ditt liv upp och ner. En person som helt enkelt tar en bit av dig, eller kanske rent av är en bit av dig som du saknat innan. En person som finns med dig vart du än tar vägen här i livet. En person som du önskat att du haft hela ditt liv. En person du önskar att få ha med dig hela ditt liv.

Tyvärr blir inte livet särskilt ofta som man vill. Broar byggs och broar bränns. Folk kommer och folk går. Rent fysiskt i alla fall. Men i oss tror jag att vi för alltid bär med oss den här personen hela livet. I våra val, i våra handlingar.

Det du gjorde igår kan påverka vem du väljer att vara idag. Men det du gör imorgon kan aldrig påverka vem du är idag. Lev i nuet

With Or Without You

"Jag ska aldrig börja blogga"

Vet inte hur många gånger jag använt den meningen sen det här fenomenet med bloggande bara exploderat och det känns som om alla har skaffat en egen blogg. Jag har nästan aldrig förstått det här med bloggande men jag kanske lär mig att göra det nu när jag själv skaffat mig en.

Men vad ska egentligen en blogg handla om har jag många gånger funderat på? De flesta som bloggar idag känns som om de mest bara skriver om vad de gjort under dagen. Om den dåliga hår-dagen de hade. Om den nya mössan de köpte för att dölja håret. Om hur mkt den kostade. Om hur jobbig expediten i kassan var. Om hur mkt folk det var på bussen hem. Om hur gott teet smakade innan de gick och la sig. Om vad de åt till frukost dagen där på

Ursäkta mig men en sån blogg intresserar mig inte. Det är en dagbok skriven i en offentlig form för att folk ska kunna veta vad man gjort dygnet runt och jag har inte det behovet. Behpvet av att veta vad folk gör dygnet runt. Men vill folk ha en sån blogg så klart dom får ha det. Bara jag slipper läsa

För mig är en blogg en skrift som väcker folks känslor med intressanta ord och reflektioner. För att väcka mina känslor och mitt intresse, inte bara i bloggvärlden utan (ännu mera) även i den riktiga världen, krävs eftertanke och egna tankar. Tankar om vad som helst egentligen. Från de djupaste tanker om livet till de mest lättsamma tankar om små, små vardagsproblem. Det väcker mitt intresse, det väcker mina känslor

Det senaste halvåret har jag lärt känna en person som väckt mitt intresse och som har väckt mina känslor. Kanske mer än vad nån annan person gjort i mitt liv tidigare. Kanske mer än vad nån annan person i mitt kommande liv kommer göra. Jag tror hon vet själv vem hon är om hon nu läser det här. Kanske är det för henne som jag gör det här. Kanske är det för henne som jag öppnar upp mig och skriver det här

För som Bono sjöng på ett blåsigt men magiskt ekande Ullevi i fredags så kan jag inte leva med dig. Men jag kan så fan inte leva utan dig heller. Så här har du mig. I bloggformat

Som sagt var. Vad du åt till frukost intresserar mig inte. Men dina tankar till frukost. De intresserar mig